Nu räcker det
Hur ska jag orka fortsätta under de här förutsättningarna? Jag vet inte ärligt talat, få skulle nog göra det. Jag står just nu emot krafter, mörka högst krafter som hotar att förstöra allt jag håller kärt. Mycket är redan förlorat för alltid är jag rädd. Att försöka återställa allt kan och med största sannolikt är ett omöjligt, övermäktigt projekt. Sannolikt är det i nuläget inget annat att göra än att rädda det som räddas kan. Så verkar det i alla fall hur ont det än gör att erkänna den saken. Under alla omständigheter så måste någonting göras nu, något radikalt. Om inte jag och minnet av vad den som en gång var ska försvinna, förtäras, förbrännas lågor betydligt mycket värre än min något pretentiösa uttrycksförmåga kan beskriva. Kanske försöker jag rädda någon och något som inte längre är möjliga att hjälpa. Det verkar så, i allra högsta grad. För ett bra tag sedan sade jag att förmodligen inte längre är möjligt att styra upp situationen och det har blivit betydligt värre sedan dess. Fattas bara att jag får problem med gula fläcken eller något.