theworldinvegas.com

Nu räcker det

admin — Mon, 23 Jan 2012 20:36:25 +0000

Hur ska jag orka fortsätta under de här förutsättningarna? Jag vet inte ärligt talat, få skulle nog göra det. Jag står just nu emot krafter, mörka högst krafter som hotar att förstöra allt jag håller kärt. Mycket är redan förlorat för alltid är jag rädd. Att försöka återställa allt kan och med största sannolikt är ett omöjligt, övermäktigt projekt. Sannolikt är det i nuläget inget annat att göra än att rädda det som räddas kan. Så verkar det i alla fall hur ont det än gör att erkänna den saken. Under alla omständigheter så måste någonting göras nu, något radikalt. Om inte jag och minnet av vad den som en gång var ska försvinna, förtäras, förbrännas lågor betydligt mycket värre än min något pretentiösa uttrycksförmåga kan beskriva. Kanske försöker jag rädda någon och något som inte längre är möjliga att hjälpa. Det verkar så, i allra högsta grad. För ett bra tag sedan sade jag att förmodligen inte längre är möjligt att styra upp situationen och det har blivit betydligt värre sedan dess. Fattas bara att jag får problem med gula fläcken eller något.

Gillar inte sjukhus

admin — Mon, 09 Jan 2012 17:33:57 +0000

Jag lider av en smärre åkomma och har gjort det ett tag nu. Hur som helst ska jag botas från den helt och hållet nu är det tänkt vilket innebär att jag måste läggas in på sjukhus. Jag hatar verkligen sjukhus bara. Intensivt. Jag klarar liksom inte av miljön och framför allt inte lukten. Det luktar på något sätt på samma vis som ordet klimakteriet låter. Låter det konstigt? Där det väl antar jag. Jag har alltid haft ytterst märkliga associationsbanor, så har det varit hela livet. Min hjärna är kopplad på något skumt sätt som skiljer sig från normala människor antar jag. Så har det alltid varit som sagt. Det räcker med at någon säger något, det kan vara vad som helst och det kan leda till att jag snöar in på något mer eller mindre bisarrt och fastna på det spåret timmar i sträck. Jag har påtagligt svårt att släppa saker nämligen. Det är ett annat av mina personlighetsdrag. Jag släpper aldrig taget.

Även jag har mina gränser

admin — Tue, 27 Dec 2011 18:32:32 +0000

Nu är det faktiskt allvar. Min lömska och irriterande granne har nu gått långt över gränsen för det acceptabla. Det är en sak att han håller på och spelar musik eller tevespel eller vad det nu är på volym a la luftvärnskanon nätter igenom. Dessutom har han fester i tid och otid och det springer en massa folk fram och tillbaka som springer ut i trappen och röker och hånglar och bråkar om vart annat. Jag har haft mina festperioder själv så jag har full förståelse för att folk vill ha roligt då och då. Dessutom är jag musikälskare så att han spelar musik på lite partyvolym någon gång ibland har jag heller inget principiellt emot. Men någon måtta måste det ändå få vara. Man kan inte hålla på så där hela tiden. Ibland undrar jag nästan om han driver svart klubb och tar inträde där. Nu kanske jag är lite extra irriterad eftersom jag för tillfället lider urinvägsinfektion. Men ändå, alla har ju gränser. Dessutom misstänker jag att han snor en del av mina kläder i tvätt stugan. Vi ser ut att ha ungefär samma storlek nämligen. Hur som helst saknar jag ett par av mina skjortor och ett par supersnygga byxor som jag köpte i London. De försvann i tvättstugan för ett par veckor sedan. Och häromdagen tyckte jag att jag såg grannen gå omkring i mina saknade kläder. Det kan inte vara en tillfällighet.

Ska det vara så här?

admin — Sat, 10 Dec 2011 18:39:49 +0000

Jag har lagt märke till att jag ser allt sämre nuförtiden. Nu är jag naturligtvis om man får försämrad syn i takt med att man åldras men det här börjar faktiskt bli löjligt för att inte säga skrämmande. Rörelseförmågan ska inte försämras inte här takten ifall det inte är fråga något som är allvarligt fel. Jag är förstås igen doktor men jag misstänker starkt att det kan ha något med benskörhet att göra. Jag hoppas inte det efter som det låter högt behagligt. Men vad den än må vara ska jag fixa det. Jag har hört talas om värre, en gång bröt en god vän till mig faktiskt nacken men blev helt återställt. Men det är sådana här osynliga lömska åkommor som skrämmer mig. Påtagliga grejer har jag inga som helst problem med det är se där saker som kommer smygande som skrämmer vettet ur mig. Tacka veta jag krosskador och gamla hederliga benbrott.

Nytt försök

admin — Thu, 08 Dec 2011 14:38:06 +0000

Jag ger mig på ett nytt bantningsförsök nu igen trots att alla svårigheter det föranledde mig förra gången. Det är inte av fåfänga faktiskt även fast man gärna skulle kunna tro det om mig. Men icke så den här gången. Nej nu handlar det mer om hälsoskäl. Min övervikt är inte bra för mig, jag känner det hela tiden. När jag går i trappor, när jag ska sova etc. Förra gången jag bantande nådde jag hyfsade resultat men det hade att göra med att jag åt ett särskilt preparat som ökade min fettförbränning. Problemet var bara att samma medel också gav mig svår huvudvärk och så småningom även hallucinationer. Så det var ohållbart. Jag var tvungen att avbryta. Den här gången ser det alltså ut att bli en smula tuffare. Jag har inget, inte för tillfället i varje fall, hjälppreparat utan måste gå ner alla kilon av egen kraft. Fast det ska inte vara omöjligt, jag har bestämt mig för det här nu.